Ena stunden står jag mitt i vimlet på odenplan för att i nästa stund ligga i vit rock på ett operationsbord. Det kanske inte var så dramatiskt som det låter men för mig kändes det så.
Jag var där för att ta bort en leverfläck, som har ändrats under en tid. Inte en stor men den ska tas bort.
Jag ligger där på operationsbordet o sköterskan påminner mig om att jag måste andas. Allt går bra så långt förutom att jag faktiskt måste påminna mig själv att andas. Sen säger läkaren att det ska sys o stygnen måste tas bort av en sköterska. Då kommer tårarna ....
Måste det vara så säger jag lite tyst.
Vill du inte det svara läkaren.
Helst inte!!
Så vi kommer överens om att de ska visa mig hur man gör så jag kan fixa det själv.
Så bedövning läggs o vi väntar en stund de testar om den tar. Jag känner efter så mkt att till slut vet jag inte vad som känns , de är tålmodiga o väntar. Sen tas leverfläcken bort, jag sys. Läkaren ritar på ett papper hur jag ska göra för att ta bort stygnen. De avslutar med att säga gå hem o vila nu.
Vad de inte vet är jag ska till en annan läkare o ta bort ytterligare en leverfläck.
Grejen är ju att jag gör ju inte de här av kosmetiska själv. Det är ju den där J-A CANCERNS fel.
Att sen välja att ta bort två leverfläckar på samma dag av olika läkare var kanske inte det bästa valet.
Men nu är det gjort o om två veckor kommer nästa prövning. Stygnen.
Ni lär få höra hur det gick.